Skälen till detta är flera, främst för att en lokförare inte kan förväntas se personer i spåret i tillräckligt god tid för att stanna innan personer (som inte ska vara där) blir påkörda.
Men det finns fler aspekter, arbetsmiljö exempelvis.
En lokförare lever alltid med den ständiga risken att bli ”ofrivillig bödel” och att köra på människor i jobbet, antingen suicidala personer eller personer som ”bara ska” ta en genväg. Eller barn som tycker det är spännande att vara på spåret.
Ytterligare en risk är personer som går över spåret på en järnvägsövergång (helt OK), men döva för omvärlden (inte OK) på grund av hörlurar eller telefon, och därför inte har uppmärksamheten i sidled, vilket är ett krav på övergången.
Här ser vi ett äldre anslag från Kunglig Majestät, i Konungens (Oscar den förste) frånvaro undertecknat av landets civilminister. Således, även i järnvägens barndom kunde det vara en dyrköpt erfarenhet att vistas på spår där man inte hade att göra.
Idag är detta reglerat i järnvägslagen 9 kap § 1 och 10 kap § 4 och kan ge böter på 3 000 kronor.
Foto: Solberga station/Michael Carlsson
