Tekniken utvecklas, sättet att arbeta på förändras och utformningen av tjänsterna som järnvägen levererar förändras även de. Här är ett exempel på ett yrke som inte längre finns: Eldare.
Ångloket var en fantastisk nyhet på sin tid. Kanske som ett litet fartyg, fast på land. En liten bogserbåt som drog på ett antal pråmar efter sig. När järnvägens organisation skapades på 1850-talet tog man intryck av Flottan. En kommandokedja, ett uniformsreglemente och en samling bestämmelser inrättades med militär förebild.
Som maskinbefäl satte man lokföraren, och som kapten för hela tåget fanns tågbefälhavaren ombord i tåget. Lokföraren känner vi till idag, tågbefälhavaren har bytt namn några gånger, idag kan man jämföra med rollen ”Ombordansvarig” och de underlydande konduktörerna skulle vi kunna jämföra med dagens ”tågvärdar”.
Men det finns ett yrke till som en gång fanns ombord på loket. Precis som på ett ångfartyg så måste någon också elda i pannan. Lokföraren kör ju och behöver koncentrera sig på det. Att sköta en ångpanna var en kvalificerad uppgift, mycket kunde gå fel om man inte tänkte på allt som vattennivån i pannan eller att ha nog med ånga så att tåget kan hålla sin tidtabellsenliga hastighet. Maskinen måste också regelbundet smörjas.
Lokföraren var högst i rang, vilket betyder att om man bara är två, då är alltså eldaren lägst i rang. Det kunde yttra sig så att man inte ens gick upp i lokhytten från samma sida. Att eldaren inte ens fick råka komma över på lokförens sida av hytten. Ett kritstreck i golvet kunde markera vems sida som var vems. Lokföraren hade slitit för sin titel, och nu var det deras tur att ha någon att köra med. Yrkeskarriären hade oftast börjat i ungdomsåren som lärling i lokstallet. Inte alltid avlönat arbete ens till att börja med, men med mycket jobb. Man började som stallvakt och fick hjälpa till med att putsa ångloket, kanske få förtroendet att passa pannan medan loket stod still, med tiden få komma ut och testas som lokeldare, och efter många, många år som ordinarie lokeldare kanske det blev en plats ledig som lokförare. Det kunde ta 20–30 år att komma till målet i karriären. Tro tusan det att ingen ska få gå på den halvan av hyttgolvet, som om det var ingenting!
När elloken kom, förändrades eldarens roll och blev nu ett lokbiträde. De första elloken var mekaniska monster, och det fanns fortfarande mycket att smörja och se efter på ett ellok som rullar. Lokbiträdesrollen var utvecklingsvägen till att en dag, kanske, få bli lokförare.
Med modernare lok fanns allt mindre som måste ses efter, lokbiträdets viktigaste roll utöver att bistå med att hålla uppsikt i färdriktningen var kanske att se till att det fanns kaffe på värmning på kokplattan (som är till för att värma oljekannor på, även på lok som inte ska smörjas, men som fungerar utmärkt även för matlagning).
Med tiden ansågs att lokbiträdet inte längre behövdes och lokföraren blev nu ensam i lokhytten från 70-talet och framåt. Ur säkerhetsaspekt var det kanske inte lämpligt, men tekniska system ersatte lokbiträdets roll som någon som hjälper föraren att hålla sig vaken och kontrollera signalerna i färdvägen. Karriärvägen idag är betydligt kortare, ”vem som helst” (som klarar urvalstesterna) kan bli lokförare om man går en YH-utbildning.
Bilden, som kommer från Digitalt Museum, visar eldare i arbete och arbetsmiljön i ånglok.
Fotograf: Lennart Nilsson (1922–2017).
