Vistelse i spår
Att vistas i spårområde. Något som är nödvändigt för att få utföra sitt jobb ibland, en så grundläggande sak att tilldelningen av ”rätten” att vara där borde vara bland de enklaste sakerna i världen. Egendomligt nog är det precis tvärtom ett ämne man kan skriva en tjock bok om, ett av de kanske mest komplexa områdena vad gäller kompetenskrav på järnvägen sett till hur det är omhändertaget och sett till hur ”enkel” uppgiften är i relation till många andra uppgifter som utförs i spårområdet.
Järnvägslagen säger att ”Utan infrastrukturförvaltarens eller ett järnvägsföretags tillstånd får inte någon beträda spårområdet för järnväg utom på platser där det klart framgår att allmänheten har tillträde” och då är det väl bara så enkelt att man ber om det tillståndet så är det klart?
Att vistas i ett spårområde är något som kan vara förenat med livsfara, därför är det ”naturligt” att det ställs krav på kompetens och medvetenhet om dessa faror innan ett sådant tillstånd ges. Man behöver någon form av utbildning för att komma i fråga för att få ett sådant tillstånd.
Vilka kan ge tillstånd? Infrastrukturförvaltare, alltså en av de i skrivandes stund 297 olika företag som har Transportstyrelsens tillstånd att förvalta och driva en spåranläggning. Eller ett järnvägsföretag, ett av de 86 företag med Transportstyrelsens tillstånd att bedriva järnvägstrafik på sådan infrastruktur.
För att en infrastrukturförvaltare eller ett järnvägsföretag ska kunna hålla reda på vem de gett sitt tillstånd att vistas i ett spårområde, behövs det en förteckning över vilka som därmed anses behöriga att få vistas på spårområden. För att få behörighet ställs krav på kompetens, utbildning, eftersom det vore olämpligt att ge tillstånd utan att värdera om den som får tillståndet känner till riskerna.
Komplikationen är, att det inte är styrt genom någon lag, förordning eller annan allmängiltig text vad den kompetensen ska vara. Det som gäller är Arbetsmiljölagens krav om att en person ska vara informerad om de risker arbetet innebär: ”Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Arbetsgivaren skall se till att endast arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får tillträde till områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall”.
Järnvägens spårområde är solklart en sådan plats där ”risk för ohälsa och olycksfall” föreligger, så kravet om ”tillräckliga instruktioner” måste definitivt följas.
Men för att komplicera saken så är det i lagen ålagt arbetsgivaren, inte den som enligt Järnvägslagen är den som i slutänden ger tillståndet, som är ansvarig för att personen det gäller har fått tillräckliga instruktioner. Det handlar ju i många fall om en entreprenör som ska leverera en tjänst till en infrastrukturförvaltare eller ett järnvägsföretag. Infrastrukturförvaltaren eller järnvägsföretaget som tar in entreprenören är inte den personens arbetsgivare i ett sådant fall.
Infrastrukturförvaltarna, som köper upp tjänster från en entreprenör (t ex spårunderhåll) ställer vanligtvis krav på den kompetens som ska finnas hos den personal som kommer för att utföra ett beställt arbete, inklusive kompetensen beträffande egenskydd i samband med vistelsen i spårområdet. Alltså det Arbetsmiljölagen kallar ”tillräckliga instruktioner”.
Men infrastrukturförvaltaren är inte ensam om rätten att kunna ge tillstånd åt någon att beträda spårområdet, ett järnvägsföretag kan utan infrastrukturförvaltarens vetskap eller påverkan ge sådant tillstånd åt en person. Så säger ju Järnvägslagen. De krav på kompetens som infrastrukturförvaltaren ställer på kompetens hos den de anlitar för ett jobb, är inte ett krav som är tvingande eller överförbart på den som ett järnvägsföretag ger samma tillstånd till. Järnvägsföretaget kan göra sin egen tolkning av vilken kompetens som krävs för att de ska kunna ge sitt tillstånd. Eller över huvud taget på vilka grunder de är beredda att ge tillstånd. Det är ju arbetsgivaren, inte infrastrukturförvaltaren eller järnvägsföretaget som ansvarar för ”tillräckliga instruktioner”. Om det är fråga om infrastrukturförvaltarens eller järnvägsföretagets anställda, så måste de såklart ta ansvar för sina skyldigheter enligt Arbetsmiljölagen. Men när det handlar om bemanning, entreprenörer eller liknande, så är arbetsgivaren i stället leverantören av en tjänst.
I de fall en infrastrukturförvaltare eller ett järnvägsföretag har tydliga kompetenskrav som ska vara uppfyllda, så kan ju leverantören helt enkelt bara följa dem, så att tillstånd att beträda spåret kan ges. Det är när tydliga krav saknas, som det blir lite mer oklart vad som gäller. Många i branschen är i övertygelsen om att det finns tydliga generella krav, men problemet är att det inte gör det. Många förväxlar enskilda företags krav med generella krav som ”gäller lika överallt”.
Det som gäller genom lag är, att arbetsgivaren ansvarar för att ge tillräckliga instruktioner om farans beskaffenhet (i ett spårområde) och att en infrastrukturförvaltare eller ett järnvägsföretag har rätten att ge en person tillståndet att vistas i ett spårområde. Något mer finns egentligen inte att gå på. Det som följer därefter är de berörda företagens egna ställningstaganden.
Konsekvensen är att den som på så vis uppfyller en av de 297 infrastrukturförvaltarnas krav inte med säkerhet eller självklarhet uppfyller de övriga 296 infrastrukturförvaltarnas krav, i den mån de har sådana beroende på vad man ska göra. Eller för att man fått ett järnvägsföretags tillstånd, så uppfyller man inte självklart alla 86 järnvägsföretags möjliga krav.
Lagen tar heller inte hänsyn till att det inte alltid kommer att finnas ett järnvägsföretag eller en infrastrukturförvaltare inblandad. Flera infrastrukturförvaltare gör klart att de bara ger sitt tillstånd till att beträda spåren till den som har någon form av avtal om andra tjänster med dem. Är man inte anlitad av dem eller anlitar dem på något sätt, så kan man inte komma ifråga för tillståndet att beträda deras spårområde. Det kan till förstone låta rimligt. Vad ska man annars där att göra?
En typ av företag som inte fanns på samma sätt som idag när Järnvägslagen skrevs är till exempel fordonsuthyrare. Tänk dig att du äger ett lok, som inte är uthyrt, som står på ett spår som ägs av en infrastrukturförvaltare som du inte har ett avtal med om att ha tillstånd att beträda spåret, och inte kan få det heller eftersom det bygger på att ett tjänsteavtal av något slag först måste finnas. Hur tar du dig då fram till din egendom, loket? Det går inte. Om du inte kan få ett ”hängavtal” upprättat om spårbeträdande genom ett vänligt sinnat järnvägsföretag. Vilket är en krystad lösning men kanske det enda sättet att följa lagen på.
Eller i en utbildningssituation. Så länge uppdragsgivaren är ett järnvägsföretag eller en infrastrukturförvaltare så finns ju ett föregående avtal att ”hänga upp” ett följande avtal om att beträda spårområdet på, men om utbildningen bedrivs i YH-form av en huvudman, en skola som varken är infrastrukturförvaltare eller järnvägsföretag?
Järnvägslagen har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det senaste är att en lagförändring är att vänta i maj 2021. Om gamla Järnvägslagens 9 kap 1 § om att en infrastrukturförvaltare eller ett järnvägsföretag är de som kan ge tillstånd att beträda spår ville ta lite mer hänsyn och anpassning till vad Arbetsmiljölagen redan reglerar och månne bara framhålla vikten av att beträdande av spårområde bara får ske då en arbetsuppgift relevant för järnvägen som system ska uträttas där, så skulle vi ha en formulering som bättre passar verkligheten i det järnvägssystem som kommit en bra bit på väg i sin avregleringsförändring jämfört med vad som gällde då den nuvarande lagen skrevs.
Är du i en situation då du behöver utbildning för att få vistas på spårområde, eller du behöver utbilda andra för att få vara där, så hör av dig. Vi bistår dig gärna.
