Tekniken utvecklas, sättet att arbeta på förändras och utformningen av tjänsterna som järnvägen levererar förändras även de. Här är ett exempel på ett yrke som inte längre finns: Stationskarl.

En järnvägsstation kan jämföras med en hamn, där ankommande tåg (eller fartyg) angör stationen för kortare eller längre tid. Tåget behöver inte förtöjas men passagerare och gods ska av och på tåget, och inte är det ”stinsen” själv som krattar, rensar ogräs, sköter om och tar emot eller lämnar ut godset i magasinet, eller ser till att kaminen är tänd i väntsalen. Varje hamn behöver sina hamnsjåare, och på en järnvägsstation är det stationskarlarna som är stationens allt-i-allon.

Stationskarl var en vanlig väg in i branschen, många tjänstgjorde som extra-anställda, idag skulle vi kalla det ”timanställd”. Gig-ekonomi är inget nytt påfund, många lägre avlönade arbeten var av den typen på järnvägen. Man började med de enklaste uppgifterna och fick lära sig allt mer, man kunde få agera växlare och om det fattades bromsare i tåget så kunde man få sig en tur någonstans ut i det blå. Med tiden kunde man stiga i graderna och få komma in på expeditionen i stationen, kanske få en uniform, kanske till och med få delta i trafikledningsuppgifterna och vem vet, till slut kanske bli ”stins” på en egen station.

”Stins” är egentligen en förkortning som betyder Stationsinspektor. Stinsen var chef inte bara på sin egen station utan över ett antal andra stationer, som hade stationsföreståndare som platschefer. I trafikledningsrollen kallas de tågklarerare. Man säger att det högsta man kan bli på järnvägen är semafor, men kanske det är Stins man tänker på först ändå. Men man fick börja från botten, som stationskarl.

I takt med att järnvägens transportroll förändrades, bilen tog över styckegodset och ingen behövdes i magasinen, järnvägen avreglerades och en station blev en perrong och en rulltrappa, så försvann stationskarlen från bangårdarna. Yrket lever delvis kvar i form av dagens växlingspersonal eller annan bangårdspersonal som jobbar med bromsprovning, vagnupptagning eller andra mer specialiserade uppgifter. Några allt-i-allon som ”kan allt” finns inte längre kvar på stationerna.

På bilden, som kommer från Digitalt Museum, är det stationskarl Andersson som ger signal till inbackning vid Tomteboda. Fotograf: Karl Sandels, Stockholm, 24/2–43.