Berättat för Katarina Björklid & Sten-Åke Bergholm, nedskrivet och redigerat av Kenneth Sörestedt.

Åke Lindberg berättar:
”Jag började jobba som vikarie i Solberga mitten av 50-talet och slutade i mitten av 60-talet, det blev ett drygt decennium. I början var Erik Grahn stationsmästare (”stins”), han bodde med familjen i en av de två lägenheterna på ovanvåningen i stationshuset.”

Grahn, Erik Emanuel, Silvermedalj av 8:e storleken för nit och redlighet i rikets tjänst, född 14/12 1894 i Nässjö, kontoristkurs 1917. Vid SJ anställd 1910, extra ordinarie stationskarl 1913, stationskarl 1916, kontorist 1918, förste kontorist 1/10 1947.
(Svensk Järnvägsmatrikel 1948, s. 50)

Åke fortsätter:
”Utöver honom fanns en förste kontorist och två förste trafikbiträden samt en reserv (det var jag) men med åren blev även jag förste trafikbiträde. I den andra lägenheten i stationshuset bodde förste trafikbiträdet med sin hustru. Precis norr om stationshuset i Solberga låg ett boställshus som hörde till järnvägen, där bodde kontoristen och dennes hustru. Ny stationsmästare när Erik Grahn gick i pension blev Helge Ståhl.”

Ståhl, Helge Konrad, född 14/1 1911 i Hultsfred, kontoristkurs 1942.
Vid SJ anställd 1935, extra ordinarie stationskarl 1936, stationskarl 1939, trafikbiträde 1941, kontorist 1946, adress Solberga.
Förordnanden: Enskild tjänst: anställd vid Nässjö-Oskarshamns Järnväg 1929–1935.
Uppdrag utom tjänsten: Ledamot av folkskolestyrelsen i Norra Solberga församling.
(Svensk Järnvägsmatrikel 1948, s. 171)

Åke berättar vidare:
”Stationen var bemannad dygnet runt alla dagar i veckan.
Växlarna manövrerades med linställverk med ljussignaler som huvudsignal.
Två vägskyddsanläggningar där bommarna vevades upp och ner och dessa var kopplade så att lokföraren inte fick grönt innan bommarna gått ner i läge.
Ställverket av typ Björnlunda installerades i slutet på 60-talet, fjärrblockeringen i slutet av 90-talet.

Alla olika göromål förekom såsom tågklarering, växlingstjänst, biljettförsäljning, postsortering, och jobb i godsmagasinet där vaxdukar, tillverkade på vaxduksfabriken i Anneberg, var en frekvent vara. Även de fina Solbergasvarvarna skickades, dessa var tydligen av hög kvalité eftersom de exporterades över hela världen. Modulhus tillverkade i Anneberg skulle skickas, så man kunde få lite extrainkomst genom att surra de färdiga husen på vagnar. Tidigare i historien fanns det en fabrik som tillverkade likkistor i Solberga. Vi i yttre tjänst fick även skotta snö, klippa gräs, rensa rabatter och hålla snyggt.

Det var tågloket i lokalgodståget vi växlade med, det kom från Nässjö före klockan 6 på morgonen på sin färd mot Tranås och lämnade vagnar i Solberga, och kom tillbaka på eftermiddagen och hämtade vagnar på sin färd åter till Nässjö. Posten ankom norrifrån tidigt på morgonen, söderifrån så sent som vid 11 på kvällen.”

Vi tackar Åke Lindberg för att han delat med sig av sina erfarenheter och sin historia vid Solberga station till oss.

Skriftlig källa
Trolle, Söderling, Runefelt, Bång (red) (1948). Svensk Järnvägsmatrikel 1948. Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Göteborg

Bildkälla
DigitaltMuseum