Tekniken utvecklas, sättet att arbeta på förändras och utformningen av tjänsterna som järnvägen levererar förändras även de. Här är ett exempel på ett yrke som inte längre finns: Banvakt.
När järnvägen var ny på mitten av 1800-talet valde man i Sverige att dela in spåret i ansvarsområden, man gav en ”banvakt” en sträcka som var dennes ansvar att hålla efter. En sådan sträcka har varit olika lång på olika platser och i olika tider men var typiskt cirka 3-5 kilometer, som banvakten skulle inspektera dagligen, ibland flera gånger, samt sköta underhållet av.
Banvakten bodde ofta i en ”banvaktsstuga” som ingick som tjänstebostad tillsammans med sin familj. Det var inte ovanligt att hustrun förväntades öppna och stänga grindar över vägkorsningar som fanns på banvaktens sträcka. Ofta mot en ytterst ringa ersättning, om någon. Denna arbetsuppgift, att manuellt manövrera vägbommar ute på linjen, försvann inte helt i Sverige förrän 1975.
Banvakten skulle ”posta” för passerande tåg, alltså ”stå post” i givakt, som ett tecken på att allt var OK med spåret. Däremellan hinna med att byta slipers, rensa diken och trummor, slå gräs i slänter, se till att spåret ligger ”som det ska” i gruset, och allt som hör till. På vintertid jämna ut spåret med tanke på hur tjälen i marken fick spåret att röra sig.
Vid större arbeten kunde ett arbetslag med grovarbetare rekvireras från Banmästaren, som var banvakternas arbetsledare. Spårunderhåll var ett helt manuellt arbete, precis som bygget av järnvägen en gång varit. Många rallare som varit med och byggt banan stannade kvar som banvakter när trafiken sedan kom i gång.
Sedan kom maskiner för underhållet, och underhållstrategin förändrades sakta men säkert. Spåret skulle hålla längre mellan underhållsinsatserna, arbetsmiljöaspekterna gjorde att mer och mer specialmaskiner användes, behovet av att ha någon som såg efter varsin liten del försvann.
Idag byggs nya spår vid ”totalrenoveringar” med ambitionen att spåret ska hålla i 50 år utan att något ska behöva göras åt det mer än möjligen lägesjusteringar, sedan river man upp och bygger ett nytt spår igen. Det kanske inte alltid är fullt så enkelt. Men banvakternas tid är förbi. Det sker fortfarande inspektioner till fots av banorna, men inte på det sätt det gjordes förr, minst två gånger dagligen av någon som hade totalansvar för just sin lilla bit. Banvaktsstugorna står i många fall kvar, men inga banvakter bor där längre.
På bilden, som kommer från Digitalt Museum, ser vi Banvakt Törnquist i Ekenberg i med staktralla. Foto från år 1908. Fotograf okänd.
